Rätten att formulera bilden av sig själv .

Hur sätter man en politik för lokal utveckling som är långsiktig och hållbar, trovärdig och skapar framtidstro? 

Rätten att formulera bilden av sig själv!

Människor agerar utifrån föreställningar snarare än från fakta. Föreställningar kraft innebär att betraktar jag t.ex. landsbygden som en plats där det är omöjligt att förverkliga mig själv så kommer jag förr eller senare att agera i en riktning som bekräftar denna uppfattning. Flytta. Konsekvensen blir att utsikterna för att landsbygden någonsin kan leva upp till att vara en spännande och utvecklande bygd förtvinar. Jag flyttar iväg med likasinnade som vill se något annat framför sig än den eviga lunken på bygden. 

Grundfrågan handlar om vem som äger rätten att uttala sig om landsorten/landsbygden och utifrån vilka utgångspunkter som dessa uttalanden sker? Till dessa kan läggas frågan: vilka är konsekvenserna av en samstämd föreställning om livet på landet kontra livet i stan? Det korta svaret är att alla har rätten att tala om vad som helst och att konsekvensen är förödande. 

Varför är frågan så viktig?

Om vår bild av oss själva och våra möjligheter definieras av de som dels inte vet bättre, dels har en agenda som inte gagnar det lokala (oavsett vilket samhälle det är frågan om), finns det en risk att vi anammar bilden och agerar för att leva upp till den oavsett hur verkligheten lokalt är beskaffad. Konkret innebär det att när man accepterar ett nedsättande tal om landsorten, såsom ofta och i närtid äger rum i kända medier, och människor anammar dessa som sina egna, gör man det mot en fond av alternativ. Till exempel handlar det om att se möjligheter på andra platser och sammanhang än de lokala. Den sammanlagda konsekvensen av denna bild/föreställning är att energi och kreativitet fokuseras på andra områden än landsorten vilket successivt leder till en bekräftelse av den initiala fördomen jag bar på. Brutet ännu längre ner så väljer jag stormarknaden framför byabutiken eftersom utbudet är större på stormarknaden. Att jag sedan, som vanligt, köper min Nordcharkkorv, Mellanmjölk och Herrgårdsost från Norrmejeriet och struntar i utbudet av havremjölk och Klosterost från Falköping, är en annan sak. Att min byabutik också har det utbud som jag de facto konsumerar eller kan ta in det på beställning (till kanske ett något högre pris) och att jag är trogen denna affär innebär en större närhet till det lokala. Men sanningen är den att byabutiken förtvinar samtidigt som stormarknaden växer. Illusionen om valfrihet och utbudsöverflöd är förödande för småskaligheten. Varifrån kommer dessa "måsten" om utbudsvalfrihet när vi som vanemänniskor i 99 fall av 100 bygger våra liv på rutin?

Poängen är många lever efter devisen: gräset är grönare på andra sidan stängslet.

Det finns likheter mellan de attityder och värderingar som präglar synen landsorterna och etnicitetsforskningens fokus på hur fördomar, rädslor och stereotypiseringar gör att vardagsrasismen frodas. Människor bedöms utifrån vad man tror att de bär för egenskaper, snarare än vilka egenskaper de faktiskt äger. Fördomar knutna till grupper är att betraktas som oföränderliga och ger nyckeln för att tolka gruppens sätt att vara på. En individ som på ett eller annat sätt associeras till gruppen blir därför tillskriven de egenskaper som gruppen tilldelats. I tidigare blogginlägg beskriver jag bland annat rasismens logik och hur den yttrar sig i en vardagsrasism många av oss bär på.[2]  Enkelt uttryckt: rasismen bottnar i fördomar och vanföreställningar om ”de andra”, i makt och dominansanspråk, resurstillgångar, rädslor och enkelheten knuten till människans förmåga att använda stereotyper för att legitimera/upprätthålla sin egen världsbild. Problemet för många som kommer till Sverige är att de ska kämpa emot fördomar och associerade egenskaper knutna till deras etniska grupp samtidigt som de själva inte äger rätten att definiera vem och vad de är.

Jag vill drista mig till att påstå att detta är relevant också för hur vi betraktar vår egen miljö. Tyvärr finns det idag och sedan lång tid tillbaka en norm över hur och var livet bäst levs. Det handlar om ett vedertaget sätt att betrakta ett fenomen (här: landsbygden). Det är en diskurs som utgår från – likt rasismens logik – makt och dominansförhållanden och en politik som värnar om det som är snarare än om det som kan vara. Vad finns det för naturlag som säger att centralisering är att föredraoch att Vattenfall eller vad det nu må vara för företag gör bäst i att flytta sina positioner mot nationscentrum?

Bilden av det framgångsrika livet är normerande. Idag levs det livet i storstaden. Det innebär att landsortens vardag och verklighet filtreras genom stadens möjlighetsnivåer. Landsbygden är bra, men den lider kraftigt av att inte vara storstadsaktig. Ungefär så sammanfattade jag innehållet i en rapport som ansåg att miljonprogrammets utanförskap bäst löses genom att folk från dessa områden flyttar ut på landet. Den enda haken var att landsbygden måste blir mer stadslik för att vara attraktiv. Det är ju så att man häpnar! Länk Man glömmer bort att fråga sig, vari finns det självklara i att landsbygden/landsorterna ska jämföras med storstäderna? Det lika självklara svaret från alla urbanoptimister är att det är till storstaden som alla unga vill flytta. Det är där jobben, utbildningarna, nätverken, kulturen och utbudet finns?

Det är ett intellektuellt haveri att påstå att landsbygden och landsorten lider brist på de tillgångar som storstäderna har.

Nu är det ju så att en människa föds utan en uppfattning om staden som norm. Däremot är det så att människor fostras till att tro att det är så. Fostran äger rum på ett mycket subtilt satt, vilket inte minst Lotta Svensson lyfter fram i sin avhandling från 2006, där ett samtal mellan barn och vuxna beskriv som dubbelt. Kort uttryckt visar hon på hur vuxna på mindre orter i Sverige å den ena sidan samtalar om andra barn som att de absolut ska stanna kvar hemmavid och utveckla lokalsamhället. Samtidigt för man, å den andra sidan, ett annat samtal med sina egna barn. Här gäller att de minsann ska ut i världen och göra karriär, se något annat eller helt enkelt lämna en ort som inte ger vad som utlovas sett till storstaden som norm. Samma fenomen har jag mött i min forskning redan under början av 1990-talet när jag skrev min avhandling om livet i gränslandet mellan Sverige och Finland (Waara 1996).

Våra föreställningar är så djupt impregnerade av en storstadsdiskurs att det krävs mycket arbete och energi för att uppbåda en motkraft. Motkraften innebär kortfattat att inte godkänna andra föreställningar om min miljö än den som formuleras lokalt. Utifrånperspektiv kan vara intressanta som perspektiv på den verklighet man lever i, men är sällan konstruktiva sett till långsiktig lokal utveckling.

Det kan synas trivialt att lyfta detta som en viktigt, för att inte säga fundamental, del av hur vi bygger en gemensam framtid. Men sanningen är den att kampen har alltid handlat om vem som har rätten att definiera hur verkligheten är beskaffad. Landsorten och landsbygden måste återta den självklara rätten att bedöma livskvalitet och möjligheter utifrån sina egna lokala förutsättningar.

Vi kan inte, vi ska inte och vi vill inte bli som Toronto, New York eller Stockholm. 

Med landsbygden som norm vore ett liv i staden också ett fattigt liv långt ifrån där möjligheter ges.

---

[1] Thomasteoremet lyder: if man define a situation as real, it becomes real in its concequenses.

[2] Läs gärna Ulrika Schmauch ”Den osynliga vardagsrasismens realitet” (2006) http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:144346/FULLTEXT01.pdf

Det är mycket nu…

Moderaterna i Stockholm gör en krigsförklaring mot Norrbotten genom att dissa Norrbotniabanan. Sanslöst korkat! Som lök på laxen kommer landsortsoraklet PO Tidholm med ett tendentiöst reportage vars grundbult är: släck ljuset i alla städer som har utmaningar att hantera. Det är så man baxnar.

Jag blir väl minst konsternerad över Moderaternas utspel. Dumhet och provinsialism har alltid kännetecknat den stockholmsbaserade moderatintelligentian, inte minst är AKBs uttalande om att minsann är inte Stockholmare lite smartare än alla landsortsbor ett perspektiv som närs av dagens utspel.

Tyvärr är jag mer besviken och arg över den tendentiösa journalistik som Tidholm ger uttryck för vars andemening kan sammanfattas i att Glesbygden har en förlorare och det är glesbygden. Uppflugen på en piedestal någon annanstans kan man enkelt blicka ut och läsa in sig på offentlig statistik kring arbetslöshet och migration för att sedan komma ut i ”verkligheten” på besök. Perspektivet är satt från början oavsett vilken bild man ser ute i "verkligheten". Nu hade man tur eftersom vädret var dåligt och den stora parkeringen framför IKEA i det närmaste var tom. Hade man väntat till efter lunch, så hade solen tittat fram och parkeringen hade varit i det närmaste fylld. Men då hade ju bilderna inte matchat den fördom man själv ville nära.

I dagens TV-reportage heter det efter 11:13 ”Välkommen till de desperata åtgärdernas älvdal”, där Tidholm nyanserat (!) syftar på Haparanda och Pajala kommuner. Kort uttryckt IKEA och Northland. Som om Tornedalen enbart var dessa två stora satsningar för våra respektive kommuner. Det är så att man baxnar. Märkligt att Tidholm inte nämner sin egen hemstads desperata försök att tillskansa sig Facebook serverhallar som ju gick dem förbi.

Innan dess (10:55) har Tidholm den goda smaken att beskriva Tornedalen i följande ordalag ”Tornedalen har länge varit nationens sorgebarn”, jaha… sedan när, och säger vem då?

Nåväl, vi vet att området har sin storhet som Tidholm inte förmå avtäcka. Beklagansvärt.

Därefter kommer så angreppet på min hemkommun när speakerrösten supplerad av en gråmulen himmel och väl valda bilder basunerar ut: ”I Haparanda gamla centrum ser det inte så roligt ut längre” för att därefter avslutas med ett rent påhopp på min företrädare Sven-Eric Bucht som kommenterar IKEAs satsning i kommunen. Det är magstarkt när Tidholm påstår att ”vill man bli landsbygdsminister verkar det här vara en bra merit” (16:30). Frågan om det är brist på saklighet och därigenom ett fall för granskningsnämnden.

Därmed inte sagt att vi i Tornedalen saknar utmaningar. Jag är dock av den uppfattningen att Tidholms perspektiv är att sticka huvudet i sanden och förneka allt vad som sker och som inte stämmer överens med hans världsbild. Hade det varit en A-uppsats i Sociologi hade jag sagt: intressant försök, men gå nu hem och gör om och bättre!

Uppriktigt sagt borde jag ge fullständigt fan i Tidholms diatriber gentemot landsortsSverige. Samtidigt smärtar det att höra okunskapens tomma tunna skramla högt. ”Det är sant, det har varit på TV” gör att det närmast är meningslöst att försöka nå rättelse. Men i morgon den 30 september klockan 07:37 ska jag markera i Norrbotten P4 att Tidholms talande är likt skramlet i en tom tunna.

En vis tänkare sa en gång att det största hindret mot informationsspridning är medierna. Det vore tyvärr naivt att tro något annat!